tinzzz.blogg.se

Hej!

I lördags var jag med om min bästa löpupplevelse någonsin! Jag var som ni redan vet utanför Örnsköldsvik vid friluftsbyn som ligger fyra mil utanför vid Skuluberget. Jag kom dit på fredagen med tåg som jag tidigare skrivit. Det var en lång resa! När jag kom fram till Ö-vik fick jag åka buss för att komma till Naturum, som ligger vid Skuluberget. Där fick man gå 900 meter för att hämta sin nummerlapp och sedan gå tillbaka 900 meter och sedan ungefär 2-3 km för att komma till friluftsbyn. Men trots den stora ryggsäcken på ryggen med all packning så var det skönt att röra på sig när man suttit still hela dagen på tåget. När jag kom fram till friluftsbyn så checkade jag in. Jag skulle sova i gymnastiksalen. På kvällen käkade jag pasta som man kunde köpa på stället. Sedan gick man och lade sig ganska så tidigt den kvällen. Nästa dag gick man upp klockan 6.30. Man köpte frukost och gjorde allt iordning för loppet. Nummerlappen, vätskeflaskor, packning... Klockan 8.00 tog bussen oss till starten. Det var en fin morgon och solen tittade fram.

Här är jag vid starten av loppet! Det var en mycket härlig stämmning vid starten, alla pratade och var glada. Jag träffade två trevliga människor från Varberg som jag pratade med. Sedan vid klockan 9.00 gick startskottet. Första delen av banan gick på en grusväg som ni ser bakom mig. Det gick svagt och backigt uppför. Grusvägen var i 3 km innan man sprang in på stigar i skogen, det var i Skuluparkens nationalpark, entre syd. Det var så mysig terräng.

 

Terrängen var både mysig men också svår och teknisk. Men det var bara kul, det skulle ju vara terräng och det var det verkligen. Under denna delen av loppet var det mest stigar och lite på bergshällar, det var häftigt. Jag sprang och tänkte att det var tur att det var torrt annars hade det varit mycket halt och svårlöpt. Efter ett tag kom man fram till Slåttdalsberget. Då gick det uppför! Man fick till och med klättra vissa partier.

 

Såhär brant och knixigt var det vissa partier. Då gick det inte att springa utan man fick som sagt var klättra.

 

Men väl uppe på Slåttdalsberget blev utsikten fantastisk. Man såg havet. Vädret var ju också kanon och därför så blev det ju extra bra. Efter lite vacker vy gav man sig av nerför berget. På vägen ner kom man genom slåttdalsskrevan. Det var häftigt (som skurugata här hemma).

 

Visst är det fint! Tyvärr blir det aldrig riktigt lika bra på bild. När man sprungit genom den fortsatte det nedför. Det var mycket tekniskt på sina ställen. Men det gällde att våga släppa på. Sätta fötterna på de högsta stenarna och rötterna så gick det fortast utför. Man fick inte tveka för då skulle man ha ramlat. Jag ramlade tre gånger utmed banan. Men det var när terrängen blev snällare och mindre teknisk och man slappnade av och så kom det en lite för hög rot eller sten. Men son tur var skadade jag mig inte, jag fick bara ett skrubbsår på knäet. Innan vi kom ut vid havet sprang vi en stund i skogen på stigar. Sedan på stig längs med havet.

 

Vi sprang ut på en halvö, där första vätskekontrollen var efter 16 km, där fick man också en chokladboll och en bar. Sedan sprang vi in till land igen och uppför backen vi tidigare sprungit nedför. Vi skulle nämligen genom slåttdalsskrevan igen och upp på slåttdalsberget ytterligare en gång. Här mötte vi massa löpare som var påväg ned. Det var mycket peppande. Vi gjorde "high five" och hejade på varandra. Sån stämmning! Sedan bar det av nedför berget igen. När vi kom ned sprang vi på massa spångar genom skogen. Sedan kom vi ut ur nationalparken. Där fanns det ytterligare en vätskestation efter ca 25 km. Där fanns vatten, sportdryck, banan. Sedan skulle det vara en lättare del av banan i ungefär 1 mil. Den lättare delen började med uppförsbackar på grusvägar i typ 3 km. Lättare? Men underlaget blev ju något nytt i alla fall. Efter den milen korsade man motorvägen och in i skogen på stigar igen. Efter ca 36 km så kom man fram till Naturm nedanför skuluberget. Där var en vätskekontroll. Där fanns saltgurka, chokladboll, vatten och sportdryck. Sedan vände man tillbaka och sprang samma väg 900 meter tillbaka. Där hejade man och "high fivade" dem man mötte om man orkade. Man började känna av lite seghet i benen nu. Men jag kände mig ändå ok, och var sjukt glad över alla långpass jag sprungit under vintern, våren och sommaren. Sedan bar det av uppför, vi skulle upp för Skuluberget på den Östra Bergsstigen. Här gick för det mesta inte att springa det var för brant. Man fick gå med långa steg och händerna på låren. Jag tänkte "kliv-kliv-överlev". Även om det var sjukt jobbigt så var det ändå en härlig känsla. Man var mitt i underbar natur och man närmade sig målet :) Väl uppe så sprang man förbi målet typ 10 meter bort. Man hörde musik och speaker. Då skulle man vända ner för berget igen på den "södra bergsstigen". Det var nästan värre att springa nerför än uppför. Det gjorde så ont i låren och tårna. Vägen ned kändes längre än upp! Den tog aldrig slut! Men tillslut gjorde den ändå det. Då passerade vi friluftsbyn där det fanns vatten, sportdryck och något sött. Det är så svårt att äta när man är så trött men man tvingar i sig trotts att man mår illa. Sedan sprang vi på asfaltsväg längs med berget i ett par kilometer. Nu var det riktigt tungt, knappt styrfart... Men vi kom framåt i alla fall. Benen var som tunga klumpar. När vi kom fram till Höga kusten liften så skulle vi följa en grus/stenväg upp till toppen igen för att gå imål. Det var så brannt. Det gick inte att springa utan man fick gå. "kliv-kliv-överlev, kliv-kliv-överlev..." Det kändes långt upp, alla gick. Sista 20 meterna lyckades jag ta lite löpsteg. Jag kom in som tredje tjej! Så härligt! Jag var supernöjd. Vid målet stod också Jerry, tävlingsledaren och "high fivade" alla som gick imål. Sådan glädje och adrenalinkick! Det var ju kanonväder också. Så när man gått imål och fått återhämtningsdryck och chips var det bara att lägga sig på klipporna och vila. Man kunde också titta på dem som kom imål. Vi hade klarat det! Utsikten var fantastisk!